.

Familjen har man fötts med. Har man syskon så är det ett stort plus och ålderskillnaden är bara en siffra. Vänner har man haft sen man var liten. Vänner har kommit och gått men vem har man kvar? Syskonen såklart.

"Är det inte pinsamt att umgås med din syster och att Ni har samma vänner?" frågade Joline mig när vi gick på högstadiet. "Nej min lillasyster är min bästavän och som du ser vi och våra vänner umgås med varandra" svarade jag helt chokkad över hennes fråga. I mellanstadiet fick min lillasyster samma fråga av sina vänner och då svarade hon likadant fast lade till "Om nån skulle komma och slå mig hade Ni sprungit iväg , hon hade skyddat mig." Klart jag hade gjort! Klart att vi syskon håller isåfall mer ihop.
                                                        
Hur tänker vissa egentligen?
Pinsamt att umgås med syskon? Inga vänner? Ser det fortfarande i min omkrets. Tror dem att man inte har några vänner då eller?Herregud....
Har tio fingrar och mer än dem har vänner kommit in och ut i mitt liv. Däremot har mina syskon alltid varit nummer 1 i min lista, finns ingen och kommer aldrig finnas någon vän som dem.

Tyvärr så blir det mellan barndommsvänner att man splittras pga olika situationer , mest brukar vara att man har "växt" ifrån varandra det andra är att bästa vännen har familj nu och själv är man singel.

Vem ställer upp?
Visst har man vänner som ställer upp oavsätt, finns där när man e lessen,arg,glad, besviken och när man vill klaga allt ifrån himel och jord. Någon man känner lyssnar. Men! det finns en nakdel som jag personligen har råkat ut för. Nånting jag aldrig har kunnat dela med mig men tror inte jag är ensam om det jag tänker skriva om. Avundsjuka. Trode ALDRIG att det någonsin skulle finnas nån i min omkrets om är avundsjuk. De tjejerna gjorde allt för att få mig att må dåligt.
När vi gick ut och festade slängde dem en massa komentarer, när jag bestämde mig att gå från svart till blondin, var det "värsta NO NO" för dem, att jag klädde mig mer vågat , var det" hur kan du".
När andra blev intresserade om vem jag är ville dem bara snacka så mycket skit att folk bara vände ryggen.
De här tjejerna är dem som har funnits i mitt liv, jag menar högstadiet fanns sånna, gymnasiet fanns sånna. Jag bestämde mig för aldrig mer ha tjejkompisar, har mina syskon. Dem har ställt upp. När jag bestämde mig för att öppna mig för min storasyster , visste hon exakt vad jag pratade om, hon lyssnade och gav mig svar på det jag frågade, för hon har gått igenom samma sak.

 Det bästa svaret jag fick:
 "Snart är det olagligt att vara vacker"
 Men dem tjejerna såg bra ut, saknade ingenting! I mina ögon var dem lyckligt lottade! Varför trycka ner en för att dem ska må bättre? Men utsidan kan inte visa vad insidan verkligen känner och tänker.
Att berätta det för någon speciellt att sin syster/bror har varit med om exakt samma sak hjälper en jätte mycket.

Tycker synd
Om dem som inte har syskon eller som kommer bra överäns med sin familj. Jag vet att familj och släkt är egentligen värst men det är bara för att man älskar dem så mycket , man blir arg snabbare kanske? Men vi förlåter lika snabbt igen. Ibland kan jag inte öppna mig för mina syskon och då har jag mina vänner att berätta saker och ting för. Allt e olikt men endå nästan likadant. Ibland bråkar man så mycket att man nästan dödar varandra hahaha.
Sen nu när man e äldre och ser dem aporna så är de fortfarande 15 och håller på med andra stackare, eller ser man dem ha gjort likadant som var "NO NO" för dem.

Min bror och jag har alltid tjaffsat . Viste inte att han försökte skydda mig från stygga människor. Och nu vet jag att han ställer upp och skrämmer iväg de stygga människorna i min närhet. Hoppas att många känner så för sin storebror =)

Skillnad
Skillnad mellan syskon och vänskapskärlek är stor. Mina vänner jag umgås med nu tycker jag jätte mycket om och finns alltid där för dem. Mina syskon älskar jag och kommer alltid att finnas där, det är skillnaden tycker jag.

There is Love for everyone, nothin to be jelouse about only happy for everyone.